Det var 2007 som minst tolv personer, varav två Reutersfotografer, dödades och två barn skadades allvarligt i attacken i Bagdad. Hela tiden hördes blodtörstiga kommentarer från de amerikanska soldaterna när de sköt.

Händelsen spreds snabbt och diskuterades livligt på åtskilliga bloggar och på Twitter. När traditionella medier hakade på publiceringen fanns dock en känsla av lite tveksamhet inför vilken vinkel artiklarna skulle ha. Sociala medier kunde på ett friare sätt diskutera nyheten, utan kravet att anlägga en dagsaktuell nyhetsvinkel.

Det här är ganska vanligt och inget konstigt alls. Ambitionen att skriva utifrån en speciell “vinkel” är ett effektivt sätt för medier att förenkla och förklara för läsarna vad som har hänt. Men ganska ofta begränsar det också nyhetspresentationen, exempelvis som i det här fallet.

Vad är vinkeln?

- Massaker på civila för över två år sedan i Irak.

- Wikileaks publicerar hemlig film från massaker i Irak.

- USA-soldater hånade civila offer när de sköt.

- Pentagon försökte stoppa film som avslöjar massaker på civila.

Ingen av de här nyhetsvinklarna känns helt klockren, som det heter på journalistiska. Det hände för länge sedan. Vad är Wikileaks? Att fokusera på soldaternas språk känns spekulativt. Pentagons hantering av hemliga dokument är inte så intressant. Och dessutom fanns det något vardagligt över själva videon som gör att man ryser när man ser den; är det så här krig ser ut? Men vardagligheten gör att nyhetsvärdet bleknar något. Wikileaks själva gav sig till och med in i diskussionen om vad som borde vara diskussionen: “The focus on the Iraq massacre response should be the cover-up and the van/missile attack.”

De traditionella mediernas jakt på traditionella nyhetsvinklar har en tendens att i exempelvis det här fallet ställa till med två problem:

- Det blir knastertorrt när artiklarna handlar om det juridiska spelet.

- De traditionella medierna har en tendens att nedvärdera material som på något sätt inte passar i mallen av vad som är en nyhet.

Däremot har det tillkommit en nyhetsvinkel som traditionella medier kan ta till. Det är att nyheten i sig är att något är stort i sociala medier.

Sociala medier kräver däremot inte en enkel nyhetsvinkel. Där räcker det med att titta på videon och kasta sig in i diskussionen. Därför misstänker jag att du som blev upprörd hittade nyheten i sociala medier. Och du som ryckte på axlarna och tänkte att ytterligare civila offer i något hemligstämplat material som myndigheter försöker stoppa, visst är det hemskt, men det är långt bort och länge sedan. Låt mig då gissa att du läste om nyheten i traditionella medier.

Exempel:

DN fokuserar på om videon är autentisk eller inte.

Även Expressen fokuserar på äkthet.

—

Ett annat fall som tydligt lyfter upp traditionella mediers kamp för att hitta nyhetsvinklar är FRA-lagen. Medierna hade tidigt skrivit om frågan men den var för krånglig, både tekniskt och politiskt för att bli någon stor nyhet. När sedan bloggarna skrev över 7000 blogginlägg om FRA-frågan på en månads tid så hade medierna hittat en nyhetsvinkel som man trodde läsarna var intresserade av: Bloggbävningen.

En snabb sökning i mediedatabaserna ger en tydlig bild av hans storhet, även i Sverige; antalet omnämnanden i svenska medier är till och med fler än antalet omnämnanden av Fredrik Reinfeldt.

(Antalet artiklar under 2009 mätt med Agent25.)

Läs mer om Obamas ett år vid makten i SvD, DN.

“… och Twitter då?” frågar de sen.

När man då berättar att det förmodligen bara är 75 000 svenskar som har ett konto på Twitter så lyfter de på andra ögonbrynet.

Hur kommer det sig då att folk har en tendens att underskatta Facebook och överskatta Twitter? Astrid Haug, publicerade tidigare idag ett blogginlägg om hur ett litet urval danska medier omnämner Facebook och Twitter. Hennes slutsats är att traditionella medier nämner sociala medier allt mer. I hennes diagram har Facebook dock mer än tre gånger så många omnämnanden som Twitter under det senaste kvartalet.

Så, hur ser det ut i Sverige?

Jag gjorde ett diagram baserat på Agent25:s svenska källor, undantaget bloggar. Och det var spektakulärt:

Twitter vs Facebook i svenska medier senaste året.

Att medierna under de senaste 12 månaderna refererar allt mer till Twitter och Facebook är intressant, naturligtvis. Men det som får mig att vakna ur bloggslummern för första gången sedan efter sommaren och äntligen skriva ett inlägg, är siffrorna för augusti. Då är faktiskt Twitter större än Facebook i traditionella medier.

I juni publicerade Cision en intressant undersökning (läs den!) av svenska journalisters förhållande till Twitter. Den undersökningen visar på samma bild, även om den inte jämför olika sociala medier. Men det faktum att 46 procent av de 727 svenska journalisterna som svarat på undersökningen på ett eller annat sätt använder Twitter.

Så här skiljer man de båda tjänsterna åt:

Facebook är naturligtvis fortfarande giganten bland sociala medier. Här kan man göra roliga och smarta kampanjer. (Ingen har väl missat SAS senaste?) Med fan-sidor, tävlingar, spel och annonser är Facebook en utmärkt plattform att komma i kontakt med medlemmar mitt i deras privatliv, utan att det blir påträngande.

Twitter, däremot, är kungen av relationsbyggande verktyg utanför den privata sfären. Det är minglet bland människor lite smartare och coolare än du, precis som alla bra cocktail-partyn. Här kan du frottera dig med astronauter (@CFuglesang), pirater (@brokep), kock-legender (@jamie_oliver), entreprenörer (@eldsjal) och journalister (@matsknutson).

Du behöver inte vara vän med någon för att snacka på ett cocktail-party. Inte på Twitter heller.

Följ mig på Twitter här. Och följ Greenhill Relations här. Och här kan du bli ett fan till Greenhill på vår fan-sida på Facebook.

Det är åtminstone tre kokobäng-slutsatser som Oslo tingsrätt drar, enligt den här artikeln i norska Journalisten. [Tänk ut ett frivilligt skämt om vad som händer mig när jag länkar dit.]

En eloge till Meltwater som tog fighten. Även om det inte räckte i tingsrätten.

Det är mörkermännen bakom den så kallade Klareringstjänsten som står bakom stämningen. Det var en av orsakerna till att vi, när vi drev mediebevakningstjänsten Agent25, drog oss tillbaka från Norge. Det sägs att det var långa tröga möten där större företag utnyttjade regleringens möjligheter för att hålla småskuttarna borta från marknaden.

Varför är det här viktigt då?

Vi har tjatat i tidigare blogginlägg. 1. 2. 3. 

Jag vill inte ödsla utrymme på att argumentera för varför det är smart av tidningarna att uppmuntra att de får länkar till sig. Orkar inte riktigt säga att Google inte är det enda lagliga sättet att söka på internet. För i grund och botten handlar det om att de bakåtsträvande giriga räknenissarna sätter yttrandefriheten i andra hand för att, i det här fallet, få dela på 3,75 miljoner norska kronor. Om det fortfarande är 200 tidningar som står bakom Klareringstjänstens verksamhet innebär det att de alltså sålt internets själ för 18750 norska kronor.

Jag nöjer mig, den här gången, med att komma med ett förslag till alla norska tidningar som fortfarande, 20 år senare, inte fattat varför länkar kan vara bra för affärerna och hela den publicistiska idén – bakåtsträvande snåljåpar som inte förstår att utan den infrastruktur som kallas sökmotorer så försvinner innehåll och till och med yttrandefriheten på sikt . Och som alla som tänker efter lite borde förstå bör det råda balans mellan yttrandefrihet och upphovsrätt. Därför tycker jag att ni borde skaffa ett eget internet!

Det sticker i ögonen på framförallt gamla medieföretag. Så den senaste tiden har just flera medieföretag vänt sin frustration mot sökmotorjätten. AP, TT, The Guardian och i helgen skrev DN:s Peter Wolodarski ett inlägg där han jämför Google med The Pirate Bay:

“Affärsidén är lika lysande som The Pirate Bay – man tjänar pengar på någon annans arbete utan att det kostar något. Men modellen förutsätter att det finns andra som är villiga att stå för notan.”

Jag förstår inte riktigt hur Peter Wolodarski kan mena att Google “tjänar pengar på någon annans arbete”. Tänk på Pressbyrån som kan sälja ett exemplar av DN för 15 kronor men säkert inte betalar så mycket för den. Google fyller här en liknande funktion i distributionskedjan på internet.

Sökmotorer är helt enkelt en del av infrastrukturen på internet.

När Peter Wolodarski skriver att “modellen förutsätter att det finns andra som är villiga att stå för notan”, skulle man precis lika gärna kunna vända på det. Ska tidningarna egentligen inte stå för Googles kostnader? De har ju satsat stort på det traditionella distributionsnätet.

Hursomhelst är deltagandet i sökmotorer högst frivilligt. Som Mikael Zackrisson på VA påpekar finns det faktiskt enkla sätt att slippa bli indexerad i Googles sökmotor. Vilket visserligen är korkat, framförallt eftersom man missar en hel del trafik. Men dessutom förlorar man en bra syndabock, såhär i kristider.

Någon som vet hur Aftonbladet och SvD kommer att erbjuda sök i framtiden?

Vi har tidigare sett hur den franska nyhetsbyrån AFP fått rätt mot Google News. Och även TT har fått Google att plocka bort material, som vi skrivit om tidigare.

Är det en bra idé att bråka för att slippa vara med i sökmotorer i jakten på intäkter i det nya medielandskapet?

—

Tack Marcus för tipset!

—

Hoppades först att det var ett aprilskämt i den här andan. Men så roligt ska det väl inte bli?

Trist, tycker vi. För oss nyhetsjunkies är Sesam ett perfekt komplement till betaltjänster som Agent25.se, Newsmachine, Cision (eller Infopaq, som det ju blir i morgon), Aitellu och Meltwater. (Ja vi använder alla. Det finns några fler som vi inte använder.)

Gratissöken som finns kvar efter Sesam är: PS Spy, Frisim, Twingly för bloggar och mikrobloggar, Knuff för bloggar, Eniro Nyhetssök och Google News (som är bland de sämsta).

Sesam gillar vi framförallt för att de entitetstaggar artiklar. Söker man exempelvis på “Ericsson” i Sesam så listas vilka personer som omnämns i samband med sökordet. Coolt. Särskilt finns det bra grejer att utveckla om man använder entitetstaggningen fullt ut, namn, företag, platser, tidpunkter, öppettider, händelser, orter. Bäst på det här är annars Silobreaker, som vi skulle gilla ännu mer om de hade svenskt material i systemet. 

Även IDG har skrivit om nedläggningen.

—

Hm, ser att jag har samma rubrik som THD. Sorry! Även Vassa Eggen skriver.

Sen finns det säkert en hel del intressant att säga om innehållet i artikeln också. Men utan att läsa den konstaterar jag att det inte är bra blogg-PR att erbjuda bröstförstoringar mot fördelaktiga blogginlägg.

Välkommen till PR-pub 6 oktober Kvällens debattämne: “Kommunikationen kring FRA” Varför har debatten kring FRA blivit så het? Hur kommer det sig att regeringen missbedömt motståndet mot lagförslaget? På vilket sätt har bloggarna påverkat den mediala debatten? Vi kommer inte att debattera frågan om FRA är en god eller dålig idé, utan vi vill belysa de kommunikativa processerna och diskutera vad som har påverkat debatten. Vi har bjudit in en mycket intressant panel: Matti Palm, PR-konsult, Greenhill Relations, som har samarbetat med Twingly om en rapport om Bloggbävning som presenterades i dagarna. Den visar bl a hur bloggarna har påverkat FRA-debatten Martin Ådahl, chef på den liberala tankemedjan Fores, tidigare grundare till nyhetsmaganiset Fokus. Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och debattör, numera omvärldsstrateg och rådgivare på Sund Kommunikation Anna Serner, tidigare VD på Reklamförbundet, numera VD på Tidningsutgivarna. Moderator: Tomas Linnala, välkänd ekonomijournalist och författare Plats: Pressklubben, Vasagatan 50, Stockholm Tid: Måndagen den 6 oktober kl 17.00 (debatten börjar kl 17.30) Entre = valfri beställing i baren! Passa också på att hitta er favoritöl bland de 300 ölsorter som finns i Pressklubbens sortiment. Och om ni vill avnjuta en trevlig måltid, har personalen alltid något gott att erbjuda. För ytterligare information: Catharina Jevrell, 070-313 23 26 Peter Ingvarsson, 070-674 02 18 Arrangör: Svenska PR-företagen - www.svenskaprforetagen.se