SD dominerar inte alls i sociala medier (och Viagra-spam dominerar inte i e-posten)

Bilden som SvD-s politikreporter Tobias Brandel målar upp i dagens tidning är helt felaktig. Att hävda att Sverigedemokraterna dominerar i sociala medier är ungefär lika sant som att säga att mail framförallt används av dem som vill köpa Viagra. “Sitter du där och mailar? Har du impotensproblem?”

Vissa fakta som presenteras i artikeln stämmer. Men den huvudsakliga slutsatsen är faktiskt helt uppåt väggarna. Det är fel att bedöma Sverigedemokraternas prestation i sociala medier enbart utifrån deras egna kriterier på det här sättet. Då bryr man sig ju inte om vad sociala medier används till, att bygga relationer, övertyga och föra en politisk diskussion.

Låt oss exempelvis se hur Sverigedemokraternas länkar ser ut i en mätning baserad på Twinglydata som vi genomfört åt bloggnätverket Netroots (klicka för att se en större bild):

Så här ser SD-bloggarna ut på riktigt. Kartan visar ett mått på synlighet bland bloggar, hur de uppmärksammas av övriga bloggar, ett mått som liknar både Googles page-rank och den citations-analys som man använder för att titta på genomslag av vetenskapliga publikationer. Kartan visar tjocka streck mellan SD-bloggarna, vilket visar att de får extremt många länkar från sin egen lilla krets. Men den visar också att SD-bloggarna inte får länkar från särskilt många bloggar, eftersom “bubblorna” i kartan är mycket små. Det här mekaniska länkandet mellan några få bloggar kan göra statistiken skev om man inte väger in varifrån länkarna kommer, såsom såväl Knuff som Twingly, Politometern och Google gör på lite olika sätt. Såsom SD länkar här är snudd på att betrakta som spam.

Jag tror det är viktigt att de journalister som nu försöker beskriva partiernas ansträngningar i sociala medier inför valrörelsen dels lär sig att analysera de olika mått på synlighet som finns men framförallt även tittar på innehållet. På samma sätt som Viagra-mail faktiskt är ganska oviktiga jämfört med resten av e-posten i min inbox, så är inte mekaniskt länkande mellan några få bloggar särskilt intressant. Det är helt enkelt inte det som sociala medier handlar om. Det är inte så man övertygar och driver en politisk diskussion. Det är helt enkelt bara en fråga om att SD lyckats lura en reporter.

—

Andra som skrivit intressant om SvD-artikeln:

Brit Stakston, som är en av personerna bakom boken Politik 2.0, skriver att Sverigedemokraterna beter sig på ett sätt som skulle kritiseras starkt om något annat parti gjorde likadant.

Martina Lind, som står bakom Politometern skriver att SvD har ingen koll.

Johan Ulvenlöv på Netroots.

Calle Fridén, som pekar på att SD:s medlemssiffror i sin Facebook-grupp verkar manipulerade.

Virala fejkkampanjer är ute

DN publicerade idag nyheten om en försvunnen Iphone G4 på förstasidan. Oavsett vad som nu är sant eller inte så kan man konstatera att det finns en stark skepticism till artikelns verklighetsförankring bland de som kommenterar DN-artikeln. Har en prototyp av en ny Iphone verkligen hamnat hos Gizmodo? Vem är Gray Powell, och är det en slump att han har en fan-sida på Facebook sedan idag, med första statusuppdatering “Just lost the Iphone G4. Shit.”? Enligt sökmotorn Google gäller de enda träffarna på namnet sumpandet av en viss telefon. DNs läsare menar att det är ute med den här typen av virala kampanjer. Vad tycker du?

Hype-ryttarnas tröttsamma Twitter-attacker

Mikrobloggandet har varit utsatt för attack den senaste tiden. Sammanfattningsvis sker kritiken med hype-logiken: Alla kan väl hålla med om att Twitter inte är så extremt superbra som några få entusiaster påstår. En sorts automatisk dramaturgi som alla, från de gamla grekerna till kvällstidningarna och konsultföretaget Gartner har använt med framgång. Hyllar man något tillräckligt mycket kan även den mest inbitna supportern bli besviken. Ett bra exempel är hur teckentydarna lyfter fram hur Obamas stöd minskar. Och visst, han själv skulle nog önskat sig lite lägre förhoppningar att leva upp till. Ordet “ihjälkramad” skulla passa bra, om det inte vore en president.

Åter till tecknen på Twitters undergång:

- Mikrobloggar är en hype som företag hoppar på med undermålig utvärdering och med, i bästa fall, grumliga mål. Så kan man sammanfatta Fredrik Stenbecks blogginlägg igår “Twitter + Hype = Sant”.

- SvD-artikeln i förra veckan slår fast att “Politiker nobbar Twitterkontakter”, sedan 69 av 77 riksdagsledamöter låtit bli att svara reportern på Twitter. Logiken verkar vara att politiker bara hoppar på trenden utan att det är på riktigt.

- I en artikel i Computer Sweden om att Twitter tappat trafik i USA förutspår doktoranden Jeanette Fors att sociala medier kommer att minska i betydelse.

Precis som det är lätt att kritisera alltför hyllade företeelser är det naturligtvis lätt att i efterhand kritisera den sortens spådomskonst som Gartner eller vem som helst som dömer ut fenomen baserat på att “det är en hype” ägnar sig åt. Det är bara att gå tillbaka i tiden en smula för att få rätt i efterhand. Se exempelvis Gartners kurva för 2005 där det är tydligt att vissa förutsägelser slår in, vissa inte. Att handskriven text, som tolkas av datorer, skulle bli mainstream, till exempel, är ju fel. Inte heller har RSS-formatet dött sotdöden. (Självklart kan troende hype-ryttare komma med motargument, eftersom de alltid kan hävda att hypen i själva verket redan befinner sig på nästa topp.)

Så låt oss inte döma ut saker för att de är hypade och låt oss inte heller håna de som försöker förutspå framtiden. Betydligt mer givande är det att backa två steg och försöka se bortom buzz-orden. Vari består den verkliga utvecklingen?

När det gäller mikrobloggar, realtidswebben eller vilket ord man nu väljer för dagen så vill jag påstå att företag och organisationer som tar för sig har mycket att vinna och förmodligen till och med får ett försprång gentemot andra som tror sig styra information genom att inte vara tillgängliga, inte svara och inte delta i diskussionen. Vi vet av egen erfarenhet att det går att skapa affärsnytta med hjälp av sociala medier. Dessutom formar sociala medier företag så att de blir mer lyssnande och snabbfotade och på sikt även öppnare.

Jag har svårt att se en unplugged-hype runt hörnet där företagen tävlar i att göra avbön:

“Vi upptäckte att vi inte hade några intressanta saker att tala om, ingen brydde sig liksom. Så därför har vi gått tillbaka till att enbart köpa TV-tid och pumpa ut vårt budskap utan att någon kan säga emot.”

—

Relaterad läsning är den här underhållande Tweeten där TV4 förgäves försöker få tag någon att intervjua på SJ om trafikproblemen för tågen mellan Stockholm och Uppsala. Även Facebook används i jakten. Någon som tror att det är en bra idé om SJ inte svarar?

Realtidswebben – räddningen från målgruppshysterin?

Igår kväll var vi från Greenhill på After Work med temat sociala medier hos Wyatt Media Group. Där höll jag en kort presentation och här kommer en sammanfattning av den.

Är det så att målgruppsbegreppet drar sin sista suck när realtidswebben och tjänster som Twitter, Facebook lite, Twingly Channels och Google Wave är ett faktum? Kort sagt är ju konsumenterna inte längre måltavlor som i flock tar emot budskap, utan individer som söker upp den information som är relevant. Ändå är målgruppstänket fortfarande kärt för många, och undra på det – vi har ju ringat in folk målgrupper i över ett halvt sekel!

Nu spöar Twitter Facebook – i traditionella medier

När man berättar för folk att Facebook har över två miljoner svenska medlemmar så brukar de lyfta på ena ögonbrynet.

“… och Twitter då?” frågar de sen.

När man då berättar att det förmodligen bara är 75 000 svenskar som har ett konto på Twitter så lyfter de på andra ögonbrynet.

Hur kommer det sig då att folk har en tendens att underskatta Facebook och överskatta Twitter? Astrid Haug, publicerade tidigare idag ett blogginlägg om hur ett litet urval danska medier omnämner Facebook och Twitter. Hennes slutsats är att traditionella medier nämner sociala medier allt mer. I hennes diagram har Facebook dock mer än tre gånger så många omnämnanden som Twitter under det senaste kvartalet.

Så, hur ser det ut i Sverige?

Jag gjorde ett diagram baserat på Agent25:s svenska källor, undantaget bloggar. Och det var spektakulärt:

Twitter vs Facebook i svenska medier senaste året.

Att medierna under de senaste 12 månaderna refererar allt mer till Twitter och Facebook är intressant, naturligtvis. Men det som får mig att vakna ur bloggslummern för första gången sedan efter sommaren och äntligen skriva ett inlägg, är siffrorna för augusti. Då är faktiskt Twitter större än Facebook i traditionella medier.

I juni publicerade Cision en intressant undersökning (läs den!) av svenska journalisters förhållande till Twitter. Den undersökningen visar på samma bild, även om den inte jämför olika sociala medier. Men det faktum att 46 procent av de 727 svenska journalisterna som svarat på undersökningen på ett eller annat sätt använder Twitter.

Så här skiljer man de båda tjänsterna åt:

Facebook är naturligtvis fortfarande giganten bland sociala medier. Här kan man göra roliga och smarta kampanjer. (Ingen har väl missat SAS senaste?) Med fan-sidor, tävlingar, spel och annonser är Facebook en utmärkt plattform att komma i kontakt med medlemmar mitt i deras privatliv, utan att det blir påträngande.

Twitter, däremot, är kungen av relationsbyggande verktyg utanför den privata sfären. Det är minglet bland människor lite smartare och coolare än du, precis som alla bra cocktail-partyn. Här kan du frottera dig med astronauter (@CFuglesang), pirater (@brokep), kock-legender (@jamie_oliver), entreprenörer (@eldsjal) och journalister (@matsknutson).

Du behöver inte vara vän med någon för att snacka på ett cocktail-party. Inte på Twitter heller.

Följ mig på Twitter här. Och följ Greenhill Relations här. Och här kan du bli ett fan till Greenhill på vår fan-sida på Facebook.