”Största problemet, tycker jag mig se, är att ingen vågar kommunicera direkt med bloggosfären vid lanseringar o dyl”, skrev Anton Johansson i en kommentar till mitt inlägg om bevakning av bloggar. Och vad är företagen rädda för? Egentligen? Vad gör att de som är vana vid att kommunicera med traditionella medier börjar skruva på sig så snart ordet bloggar nämns? En del av svaret handlar om meddelarskyddet. Eller snarare bristen på meddelarskydd.

Vad meddelarskydd är beskrivs kort och koncist på åklagarmyndighetens webbplats:

”Meddelarskydd

Detsamma som anonymitetsskydd, dvs. ett skydd enligt Tryckfrihetsförordningen för personer som lämnar uppgifter för publicering i tidningar och författare till tryckta skrifter. Varken enskilda personer eller (i regel) myndigheter får forska efter personens namn. Det är straffbart att lämna ut namnet, om personen vill eller kan antas vilja vara anonym.”

För journalister är meddelarskyddet heligt. Inte för bloggare. En journalist som avslöjar en källa får med stor sannolikhet sparken. Det finns flera exempel på hur bloggare inte använder sig av meddelarskydd. Som när Isobel Hadley-Kamptz avslöjade att en PR-konsult tipsat henne om en film på Youtube som sammanfattade Mona Sahlins snedsteg. Isobel Hadley-Kamptz uppfattade det hela som ett fult motspinn och valde att skriva om tipset i sin blogg. Nu avslöjade inte Isobel Hadley-Kamptz vem PR-konsulten var. Men hennes avslöjande ledde snabbt till att andra bloggare hakade på och snart var konsultens namn ute också.

Det är lite ironiskt att Isobel Hadley-Kamptz är journalist på Expressen också. Expressen hade knappast låtit publicera något som riskerar att uppfattas som att man hänger ut någon på det sättet. PM Nilsson hade i bästa fall bara tagit Isobel Hadley-Kamptz i örat om hon föreslog att man skulle hänga ut en tipsare. Inte bara är det ett brott mot Tryckfrihetsförordningen; för en tidning är det också avgörande att eventuella tipsare inte blir avskräckta. Det ligger liksom i tidningens affärsidé att folk vågar höra av sig, även sliskiga PR-konsulter med blanka kostymer, back-slick och ett överlägset fångrin ska känna sig säkra.

Ett annat exempel på en liknande händelse är när bloggarna Syrran och Matälskaren skriver om en PR-konsult på Hill & Knowlton som mailat dem i samband med att bananföretaget Chiquita avskedat två arbetare som påpekat missförhållanden.

Gör de här bloggarna fel? Gör de något olagligt? Omfattas även PR-konsulter av tidningarnas meddelarskydd? Svaren på de frågorna är njä, nej och ja.

Bloggarna kan göra som de vill. De har varken en moralisk eller juridisk skyldighet att iaktta meddelarskyddet. De skriver ju för sin egen skull. Däremot kanske de avskräcker andra från att tipsa dem om något intressant om de gör på det här sättet. Där en tidning tänker ”anonymitetsskydd” tänker en bloggare ”öppenhet” och publicerar ett mail som vilken kommentar som helst. Och den här öppenheten som bloggare står för är ju också en av de mest positiva sakerna med bloggar. Men kanske borde de bloggare som uppmuntrar till tips påpeka om de iaktar meddelarskydd eller inte.

Däremot omfattas inte bloggare av samma regler som tidningar ännu; även om JK har föreslagit en samordning av reglerna för tryckta medier och andra.

—

Det finns också ett gränsdragningsproblem när det gäller meddelarskyddet och bloggar. Både Magnus Ljungkvist och Jonas Morian har stoppat anonyma kommentarer (läs varför här och här) i sina bloggar. Samtidigt publicerar Magnus Ljungkvist grävande reportage i sin blogg och Jonas Morian har intervjuat politiska profiler i TV för publicering på Youtube. Innebär det att de arbetar som journalister och iakttar meddelarskyddet eller innebär de att de iakttar bloggvärldens öppenhetsprincip? En annan blogg som hamnar i gränslandet är Niklas Svenssons Politikerbloggen Politikerbloggen, däremot, anger på sin webbplats att meddelarskyddet gäller.

—

Sammanfattningsvis kan man säga att skillnaden i hur tryckta medier och bloggar behandlar meddelarskyddet är ett exempel på varför många företag är rädda för att kommunicera med bloggare. Inte för att deras största önskan är att skicka en massa spam till bloggare i skydd av meddelarskyddet, utan för att de helt enkelt inte känner igen sig i hur bloggare tänker.

Men två bra saker krockar- meddelarskyddet och öppenheten.